fredag 31 oktober 2014

Det Oändliga Havet

Författare: Rick Yancey
Antal sidor: 329
Förlag: Rabén & Sjögren (Tack för boken!)
Originaltitel: The Infinite Sea
Översättare: Jan Risheden
Serie: Den Femte Vågen #2
Första meningen: Det skulle inte bli någon skörd.

Spoilers kan förekomma från tidigare delar!

Handling (från Goodreads):
Hur förgör man hela jordens befolkning? Man berövar människorna deras mänsklighet. I Den femte vågen kämpade Cassie för att hitta sin lillebror. Hon lyckades, men striden mot De andra är långt ifrån över. Cassie, Ben, Ringer och de andra måste fortsätta kämpa mot en osynlig fiende. Men en sak är säker: De andra kommer inte att ge upp förrän hela mänskligheten är utrotad.

Omdöme:
Wow snacka om blandade känslor.

Till att börja med så kan jag säga att jag inte kom ihåg mycket alls från första delen. Jag hade till exempel glömt bort att Zombie och Ben var samma person, och jag hade glömt bort att Ringer var en tjej. (Det kom som en rätt stor chock när jag fick reda på det.)
Jag kom inte ihåg att Ben hade blivit skjuten av Ringer på grund av något han lovat Sammy. Jag har absolut ingen aning om vad det var för att löfte. Jag vet inte om det bara är jag som har ett otroligt dåligt minne eller om författaren borde ha påmint en om de där sakerna.
Jag kommer heller inte ihåg om perspektivbytena såg likadana ut i första boken. För hej.. Hej. Hej. Varje gång vi bytte perspektiv, så byttes även formen boken var skriven i. (Wow hur fungerar svenska egentligen.) När vi läste ur Cassies perspektiv var det jag-form dåtid.
När vi läste ur Ringers perspektiv var det jag-form nutid.
När vi läste ur någon annans perspektiv blev det tredje person... någonting.
Jag skulle inte kalla det något dåligt, men jag förstår bara inte varför. Det fanns ingen som helst anledning att göra så. Man förstår vem det är som berättar ändå.

Jag gillar språket. Mellan varven. Mellan varven är det riktigt riktigt bra och målande och precis som jag vill ha det. Sedan vet jag inte vad som händer.
Vi kanske har den här nästintill perfekta meningen som är hemskt dramatisk och ger en exakt rätt känsla. Sedan sätter man in ett särskilt ord där som bara förstör alltihopa, och ännu en gång måste jag bara få fråga varför? Då har man ju bara med ett ord förstört en hel scen (mer eller mindre).

Låt mig också säga att Cassie är väldigt irriterande. Förlåt, men helt seriöst: I första boken klagade hon på att någon inte hade rakat sig. I den här boken klagade hon istället på vad Ben hade på sig.
Cassie.
Cassie.
Cassiopeia snälla rara du, världen håller på att gå under och ni kommer alla troligtvis dö under en väldigt snar framtid och du klagar fortfarande på hur folk ser ut? Det funkar inte så.
Jag har inget emot tuffa kaxiga tjejer, inte alls, men Cassie känns inte särskilt tuff eller kaxig, hon känns bara allmänt elak.
Karaktärsmässigt så var det inte särskilt mycket som förändrades, egentligen. Evan har fortfarande ingen personlighet. Ben är fortfarande het, antar jag. (Dock skulle jag inte ha något emot om han någon gång bara kunde hålla tyst, för helt seriöst nu: Han kommenterade bokstavligen allting.)

Jag gillade inte boken under större delen av tiden, men jag skulle inte säga att den var dålig heller. Jag älskar hur hemsk den är (wow det där lät ju bra...), och hur det beskrivs.
Mellan varven blev beskrivningarna lite förvirrande. Förvirrande på det där sättet så att man undrar om man bara är oerhört korkad som inte förstår eller om det bara är författaren som försöker låta klok men egentligen inte har någon aning om vad han skriver. (Ibland blir metaforer och sådant bara för mycket för mig.)

Jag älskade de sista sidorna dock. Allting gick bara galet fort och jag hade ingen aning om vad jag skulle känna och jag kommer utan tvekan att läsa nästa del.

Gillar ni spänning så borde ni definitivt läsa den här. Är ni mer intresserade av karaktärsutveckling kanske ni ska skippa den. (Men bara kanske.)

onsdag 29 oktober 2014

Novell: Falling Into Heaven

The first time I kissed a girl turned out to also be the last time. No, it wasn’t horrible. She was very nice and she didn’t get mad when I slowly pulled away. She understood when I told her it just didn’t feel right.

I’m a boy who likes other boys and let me tell you this: I am not very different from boys who like girls.
I turned out to be gay when I was fourteen; when I kissed the nice girl who understood. It wasn’t easy at first—this society makes sure of that. I didn’t tell my parents until two years later. It kind of went like this:
“Mom. Dad.” I stood up so suddenly it made them jump a little. I looked at them and they looked at me as if I had a monkey on my head and I remember digging my nails so hard into the table if left marks.
Quiet. Waiting. Falling.
In the end I never said it. I sat down and then I started crying and somehow my parents knew. My mom rubbed my shoulder and said it was okay and my dad went into the hallway and rushed out the door and I thought he was mad but ten minutes later he came back with a cake. Chocolate. My favorite.
“What’s that for?” I asked.
“We need to celebrate.”
“Celebrate?”
“We need to celebrate the fact that I was blessed with a homosexual son.”
He looked dead serious, which was kind of awkward since all I wanted to do was laugh until I couldn’t breathe. It was a funny evening.

The first boy I kissed was Logan Crawford. We met at Starbucks one summer. I was just sitting there drinking my chocolate tasting coffee and all of a sudden he walked in like the almighty God himself. I was not the only one who stared. He had this very thick blonde hair that curled a little, a muscular but not too muscular body, and holy heaven was he tall.
There was a 99% chance that he was also a douchebag. Society taught me that: judge people by their looks. I don’t want to sound mean, but society kind of sucks.
Anyway, he caught me staring and I turned away and when I dared to look again I was pierced by his blue eyes and a smirk cuter than sugar. He was making fun of me, I thought.
I finished my coffee pretending I didn’t care about the smirking gorgeous creature behind me, before I left.
It took three weeks for us to start talking. I kept sneaking glances at him when we were at the Starbucks café, and I sometimes caught him doing the same. I still believed he was only playing though.
Then one day when I had just started to walk home I heard someone calling: “Hey, wait!”
I turned around and there he was, reaching into the sky with his incredible height. “Can I help you with something?” I asked, because my inner voice reminded me that that’s what normal people ask in situations like this.
“I just…” he started, before he fell quiet. He blushed. Oh-my-god-please-have-mercy he was adorable.
“You?”
“Yeah…”
“Yeah… What?”
“What?”
The whole situation was just so weird and embarrassing all I wanted was to dig a hole and disappear. Apparently no one taught either of us how to pursue an acceptable conversation.
“You’ve been checking me out”, he finally said.
I wished I’d been drinking coffee now so I could spit it out all over the street.
“No, I haven’t.”
“Yes, you have.”
Maybe he thought I was some kind of stalker, or just a very creepy teenager. Still, he’d been smirking at me. He was the creepier one here.
“So what if I have? You’ve been checking me out too.”
He nodded. I had like no dignity left and he could just stand there and nod.
“I’m Logan”, he said and reached out a hand. I shook it.
“Joseph.”
“That’s a nice name.”
“Yours too.” I was being very lame, indeed.
He just smiled. “Nice to meet you, Joseph.”
And that was it for the first time we talked to each other. Before I got to reply he’d turned around and walked back into the café.
Things proceeded very slowly from there.
We sometimes talked a little at Starbucks, but that was it. It wasn’t personal at all, not even slightly. Until autumn came, and he asked me to go to the cinema with him. It was just a friendly thing—two dudes watching a very crappy action movie together. For me, it felt like something more though. Sitting there in the dark beside him, sharing all that time in an empty space that no one could interrupt. He shifted a little, and his leg brushed against mine. And stayed there. I was now officially in that awkward scenario where you don’t know whether you should move or just pretend you didn’t notice. Or pretend you like it, which I didn’t need to pretend since it was true. In the end I pretended not to notice.
Since that day we started to hang out more. Our conversations slowly turned more natural, and I often caught myself smiling and laughing a lot when I was with him. I was falling in love and there was nothing I could do to keep myself up. I was falling, and oh was it a lovely fall.
Our first kiss took place on New Year’s Eve. We were standing outside Starbucks, waiting for the fireworks to start.
“I think I like you,” he said quietly.
I froze, which meant I almost died because I’d been freezing before he said that already. Like come on, it was 12:00am and it was winter and it was not Australia.
“Well…” I couldn’t look at him. I believed my face had the color of tomatoes, and it was not only because of the cold. “I like you too, I guess.” I said it without any deep feelings, like it meant nothing.
“No.” He shook his head. “Not like that.” And then he cupped his hands around my face and bent down and kissed me, and I could hear the fireworks explode all around us, just like in the movies. It was cliché as hell, but it didn’t matter. I closed my eyes and took it all in—his soft lips against mine, the taste of coffee, the lingering scent of his perfume that smelled nothing in particular but so good it made me all weak—and then I wondered if it was possible to fall upward. Because if it was, I had definitely fallen right into heaven.

Most stories would have ended there. We got our very big cliché-kiss and yeah, it was wonderful and all, but it didn’t make things easier.
I remember one day very clearly when we were walking down the street. We talked about something we were planning for the next day, and suddenly he reached out to grab my hand. I jerked away. “Not here…”
“Why?”
I looked around, at all the people passing by, and he understood.
“Don’t care about them.”
“It’s just… I don’t want…”
“What? What do you not want them to think? That we’re gay? Because that’s what we are, alright?” He said it in a joking kind of way, but I could see that he was slightly frustrated.
I shrugged. “I just don’t like being judged by people, that’s all.”
He stopped, put his hands on my shoulders and turned me to face him. “Does anyone?” He smiled. It was a tender smile this time, and it made my heart skip a few beats. “But it’s a judgmental world, you know. We’ll always get judged. Everyone’ll always get judged. There’s no escaping that. But hey, would it make you feel better if we walked around here judging people who dress weirdly? Like oh my god look at the woman over there—it looks like she’s wearing a paper bag. Is that supposed to be a dress or…” His gaze suddenly let go of the woman, onto another victim. “Holy Christmas tree that boy’s pants are almost falling down to his feet. Does he think he’s got swag, walking like that? Do you think he’s got swag? Because I don’t.” Logan then turned to me. “I can try to be sassier, if you want.”
I just shook my head, trying not to grin like an idiot. “You’re incredible, you know that?”
Yet, I wouldn’t hold his hand.

Our relationship was a happy one, it was. But only when we were alone. As soon as there was someone else there, I acted as if we were nothing more than friends. I hated myself for it.
“Sometimes I feel like you’re embarrassed of me,” he once said when we were sitting on a pair of swings in the park.
“I’m not. I could never be.”
“Then…” He looked down. “You’re embarrassed of us.”
I didn’t answer, which might have been what destroyed everything. I wasn’t embarrassed by us… like, personally. It was just that we were two boys, and people tend to make that a bigger deal than it actually is.
“At first,” he continued, “I thought you just needed time. But it’s been months now, and nothing has changed. We’re still a secret.”
“Does that really matter though? If people know about us or not?”
“Yes, it does.” He sighed. “Because I love you and I’m just so damn proud over having you as my boyfriend and I want people to know. I want to be able to say ‘look this is Joseph, my overly perfect boyfriend, please keep your hands off.’”
“I’m not overly perfect.”
“But that’s exactly what you are! You’re overly perfect for me.” He looked at me then, and I don’t think I had ever seen so much honesty before. “All I’m saying is that… It would be nice to show-off a little sometimes. Don’t you think?”
But I didn’t. I wanted to keep us a secret forever. I didn’t want anyone to destroy the happiest part of my life. Logan didn’t believe that was possible. He believed we were strong enough, and yes, he was, but I certainly wasn’t. I wasn’t strong enough to not be affected by what people said.
“I’m sorry.” That’s all I said, in the end. And it wasn’t enough to keep him with me.

I wish I could say this story got your typical happily-ever-after-ending, but that would be a lie. Logan couldn’t handle keeping it a secret to everyone, so one day he kissed me in a clothes store. It wasn’t as nice as it may sound. It felt like everyone stared, it felt like everyone whispered about us, it felt like we did something forbidden, and for the first time ever, all I wanted was to get away from him.

Why is it so bad to love someone?

He was a boy. I was a boy. It shouldn’t have mattered. But it did, and we broke up that same day. I don’t believe it was anyone’s fault in particular—we just weren’t on the same page in the end, and that pulled us apart.
I remember lying in my bed that afternoon and forcing myself not to cry. You can’t. You can’t be that weak. He’s not worth it. But he so was. He was worth every single tear in the universe, and yet I wasn’t honest enough to give him even one.
Until my parents waltzed in, that was. They were the only ones who knew about us, and once again they knew what was up before I said anything.
“It’s okay to cry, honey,” mom said. “It’s okay.” So I did. I might not have cried every single tear in the universe, but I must have cried at least a river.
“Do you want me to buy a cake?” dad asked.
I shook my head in response. In that moment, I was burning in hell, and there was no need to take the cake down there as well. Better keep the cake up in the light.

We only saw each other one more time. He disappeared after that.
It was on New Year’s Eve. I was standing outside of Starbucks, waiting for the fireworks, when he suddenly walked down the street together with another boy. They were holding hands. A long time had passed since we broke up, but it still stung.
He raised his free hand when he saw me, and I raised mine too. He smiled lightly. I smiled too. I was glad he was happy. He deserved it.
Logan turned out to be one of many heartbreakers that I would come across, but he was the first one, and I couldn’t have been more grateful for that. He showed me what a good relationship looked like, and if I was slightly more awkward I would have walked right up to him and said it. I didn’t. All I did was sending him a small little thought that didn’t mean anything but at the same time meant everything. Thank you.
I looked up at the sky, at that incredible darkness that hovered all over us, and I imagined the two of us walking up a road made out of stars, hand in hand, for everyone to see.

måndag 27 oktober 2014

Entwined

Författare: Heather Dixon
Antal sidor: 472
Förlag: Greenwillow
Svensk titel: -
Serie: -
Första meningen: An hour before Azalea's first ball began, she paced the ballroom floor, tracing her toes in a waltz.

Handling (från Goodreads):
Come and mend your broken hearts here. In this retelling of the classic tale "The Twelve Dancing Princesses," the eldest princess must fight to save her family—and her heart—from an ancient dark magic within the palace walls. "Full of mystery, lush settings, and fully orbed characters, Dixon's debut is both suspenseful and rewarding."—ALA Booklist

Just when Azalea should feel that everything is before her—beautiful gowns, dashing suitors, balls filled with dancing—it's taken away. All of it. And Azalea is trapped. The Keeper understands. He's trapped, too, held for centuries within the walls of the palace. So he extends an invitation.

Every night, Azalea and her eleven sisters may step through the enchanted passage in their room to dance in his silver forest, but there is a cost. The Keeper likes to keep things. Azalea may not realize how tangled she is in his web until it is too late. "Readers who enjoy stories of royalty, romance, and magic will delight in Dixon's first novel."—Publishers Weekly

Omdöme:
Den här boken är som en prinsesstårta med dubbelt så mycket socker än det stod i receptet.
Så söt att det blev äckligt, med andra ord.

Jag antar att jag inte borde ha förväntat mig så mycket när det handlar om tolv prinsessor.

Den här boken var så söt, fluffig, sagolik. Karaktärerna kändes fåniga och barnsliga, och hela alltihopa bara svävade runt bland regnbågar och pastellfärgade moln och det funkade inte för min del.

Azalea var den enda av systrarna som kändes något mogen. Hon bar ansvaret för alla de andra prinsessorna, och hon... betedde sig väl som väldigt många andra skulle ha gjort i hennes situation, antar jag.
Men hej, hej... Hej. Hon gjorde inte mycket mer än att svimma. Jag säger inte att det är något fel med att svimma men när man spelar huvudrollen i en bok, då måste man kunna åstadkomma lite mer än så. I slutet kunde jag inte hålla tyst längre, typ: "Gör något. Gööööör nååågoooot. TA DIG SAMMAN FÖR SJUTTON GUBBAR." Ungefär så.
Och detta gäller de andra prinsessorna också. "NI ÄR FÖR SJUTTON TOLV STYCKEN NI MÅSTE KUNNA GÖRA NÅGONTING. DET BEHÖVER INTE ENS VARA STORSLAGET. BARA... Någonting."
Mindre spoiler! Markera för att läsa: Det slutade med att en armé av gentlemän kom ridandes och rev hela stället. Jag skojar inte. De var bokstavligen kallade "gentlemen" genom hela boken och de kom bokstavligen in på hästar och räddade de tolv små prinsessorna som inte kunde göra något trots att de var tolv stycken. WHERE IS DA GIRL-POWAAH!?!? Slut på spoiler.
Och så kungen. Jag tror det stod: "The King sucked in his cheeks" åtminstone 103 gånger. Så jag föreställde mig kungen med insugna kinder genom varenda sida, vilket egentligen bara var kungen med ett väldigt smalt ansikte.
Det blev lite halvunderligt.

Trots allting som gick åt skogen på de här 472 sidorna så hatade jag den faktiskt inte. Visserligen var karaktärerna rätt hemska (bortsett från Fairweller), och det faktum att det var brist på förnamn hos gentlemännen störde mig lite (Jag menar... De typ friade till varandra, men de frågade aldrig efter gentlemannens förnamn. Typ lol.), så var boken inte alltför hemsk. Det var helt klart den sämsta fairy tale-retelling jag läst, men med tanke på att jag faktiskt bara läst två stycken och att den första var Cinder så är det inte så dåligt.

Det är ingen bok jag skulle rekommendera i första taget, men det är ändå en rätt söt historia (som är berättad på något för många sidor.)

söndag 26 oktober 2014

Sisterhood of the World Bloggers Award

Jag blev nominerad av Vilma och Filippa :3 Tack tack! ^^

Regler:

  1. Tacka bloggaren som nominerade dig, och länka till deras blogg
  2. Ha med Sisterhood of the World Blogger Award-loggan i ditt inlägg
  3. Svara på de 10 frågorna som du fått
  4. Nominera 10 andra bloggare och fråga dem 10 frågor
Be aware, jag är hemskt trött just nu så svaren kommer bli lite si sådär. (Lite halvtråkiga, med andra ord.)

Vilmas frågor:

Om du skulle få välja en karaktär du skulle leva resten av livet med och en karaktär som du skulle vara BFF med, vilka skulle det då bli? (Behöver inte vara från samma bok/serie)
Uh....... En karaktär att leva resten av livet med? Ash? Japp. Ash från The Iron Fey.

En bok du önskar att du inte hade läst?
Oj... Ehm... The Vampire Diaries? The Maze Runner? Between the Devil and the Deep Blue Sea? Hemskt mycket slöseri med tid.

Vart vill du helst sitta och läsa nu i höstmörkret?
Så länge det inte är utomhus så är det lugnt...

En bokpryl du inte skulle kunna leva utan?
Helt ärligt så här jag inte särskilt många bokprylar... Bokmärken funkar, antar jag, men vilken pappersbit som helst fungerar ju så jag skulle nog överleva utan dem i slutändan.

Nästa bok på din att-läsa-lista?
Troligtvis Eleanor & Park.

Finaste omslaget i din bokhylla!
Uh.

...

Incarnate får det nog bli.

Vilken bok kommer du ihåg att du läste när du var liten?
Det fanns en fotbollsserie som jag minns rätt tydligt, men jag kommer inte ihåg vad den hette. Kommer ihåg att jag läste böckerna i fel ordning och tror att huvudrollen hette Emma.

Om någon frågade dig om vilken bok som borde filmatiseras här näst, vilken bok skulle du då säga?
The Iron King. Angelfall. Cinder. Åh herregud föreställ er Cinder som film: Kai = Hot Asian Guy = Mimmi pleased.

Vilket/vilka bokcitat kommer du alltid att minnas?
I fell in love the way you fall asleep: slowly, and then all at once.

Finns en hel del citat från min egen bok också men tror inte att det räknas... Med tanke på att det var jag som skrev dem och allt.
Lol

Standardfråga: Vad är det bästa med att bokblogga?
Att alla man får kontakt med är så himla trevliga :3

Filippas frågor (Ej översatta till svenska för att jag är lat.):
1. Name some of your book boyfriends.
Ohohoho Ash, Raffe, Jem, Kai, Dorian, Augustus, Rudy, Sam (från Shiver), Naji (The Assassin's Curse), Wes, Po, Saf, Finnick, St. Clair, Jonah Griggs, Joe Fontaine.

Jag kan ha glömt någon.

2. Favorite book series?
Harry Potter, The Hunger Games, The Iron Fey, The Mortal Instruments, etc.
Har ingen lust att välja lol.

3. Which is your favorite "book to movie/tv-show" adaptation?
Sagan om Ringen. Tror jag ska se om dem nu på lovet.

4. Where do you buy your books?
För det mesta blir det Adlibris :3

5. Favorite stand alone?
Ah. 
Tror det får bli The Book Thief.

6. Favorite cover?
...???? (Haha jag är för trött för att tänka.)

7. Do you like paperbacks/hardcovers or e-books the most?
Häftade och inbundna funkar båda två :3 (Så länge jag kan bläddra är jag nöjd.

8. How many TBR-books do you currently have on your bookshelf?
För många :3

9. How do you organize your books on your shelf?
Har egentligen två hyllor. En hylla ovanför skrivbordet och en riktig bokhylla. Ovanför skrivbordet är det engelska böcker, och i bokhyllan är det svenska.
Organiserar dem egentligen inte riktigt. Försöker bara ställa dem på ett sätt så att det ser bra ut x)

10. When did you start to buy/collect books?
Strax efter att jag började bokblogga :3

Såååå, eftersom jag svarade på 20 frågor istället för 10 tänker jag inte tagga någon. (Åh herregud..)
Har i alla fall höstlov nu så förhoppningsvis blir det lite mer uppdatering här den här veckan ^^

söndag 19 oktober 2014

The Unbecoming of Mara Dyer

Författare: Michelle Hodkin
Antal sidor: 452
Förlag: Simon and Schuster
Svensk titel: -
Serie: Mara Dyer #1
Första meningen: The ornate script on the board twisted in the candlelight, making the letters and numbers dance in my head.

Handling (från Goodreads):
Mara Dyer doesn’t think life can get any stranger than waking up in a hospital with no memory of how she got there.
It can.

She believes there must be more to the accident she can’t remember that killed her friends and left her mysteriously unharmed.
There is.

She doesn’t believe that after everything she’s been through, she can fall in love.

She’s wrong.

Omdöme:
Uuhhhh.

Mina känslor till den här boken stämmer överens med mina känslor till det där omslaget. Mellan varven gillar jag det, samtidigt som jag måste säga att det är något av det konstigaste jag någonsin skådat.
Det började bra. Det började mystiskt, med en underhållande berättarröst och ett kärleksintresse som jag blev nyfiken på.
Men sen... Sen vet jag inte riktigt. Jag väntade hela tiden på att något storslaget skulle hända men... Det gjorde det aldrig. Jag fastnade på det där stadiet när jag var smått intresserad i början - som om hela boken var en slags inledning. 452 sidor inledning. Uh. No bueno.

Det här var helt enkelt en berg och dalbana utan upp och nergångarna.

Mara Dyer var en helt okej huvudroll. Hon swoonade över den heta killen, som de flesta huvudrollerna i paranormal romance gör - hon reagerade till situationer som de flesta gör - hon... Hon kändes inte speciell. Hon var lite kaxig, vilket är bra, men... Jag vet inte ens.
Noah Shaw var helt okej i början. Han var den där mystiska killen som man vill veta mer om. Men det var allt. Jag fick inget riktigt grepp om hans personlighet.
Och så har vi uuhhh what's-his-name. Han... den där söta saken som blev Maras vän. Jag gillade honom. Han hade egentligen inte heller någon riktig personlighet men hej han var okej. MEN HAN VAR SÅ UTNYTTJAD AV FÖRFATTAREN OCH DET VAR SÅ OSMIDIGT GJORT OCH HERREGUD. Det kändes som om författaren bara använde honom som någon slags informationskälla för Mara, och sedan när hon inte behövde honom längre kastade hon bort honom. Poof.
Jag antar att alla författare på ett eller annat sätt alltid utnyttjar sina karaktärer (vad sjutton skulle vi annars göra med dem... eh?), men det ska inte märkas så tydligt. Jag menar, jag har aldrig tänkt på det här förut, i någon annan bok.
Det här kanske inte riktigt är något att bli upprörd över men... Det var så tydligt. Hon slängde bokstavligen iväg honom så fort hon inte behövde honom, och jag tvivlar faktiskt på att han kommer att nämnas i uppföljarna.

Men trots att det inte hände särskilt mycket och att karaktärerna var något färglösa och att jag satt med ett stone-face fastklistrat i ansiktet hela tiden så var det en helt okej bok. Den var inte ens dålig. Den var underhållande, och om några hundra år kanske jag till och med läser nästa del.

(Dat kiss scene tho. Haha det var något av det konstigaste jag läst. Jag föreställde mig den på det mest underliga sätt jag någonsin föreställt mig något.)

söndag 12 oktober 2014

Bokturnéring: Semifinal 1

Är det någon som kommer ihåg det här? Haha jag skulle ha avslutat det här för typ ett år sedan xD (Jag är långsam.)

Hur som helst var det många som verkade gilla det här, så jag tänkte att nu när jag kommit igång med bloggen igen kan jag lika gärna avsluta det ;)

Förra ronden (som var i Januari XDD): Nightshade VS The Mortal Istruments

Vinnaren var överlägset The Mortal Instruments.

Vad sjutton tänkte jag när jag designade den här egentligen...

Så, semifinal!
A Song of Ice and Fire av George R.R. Martin
VS
Vampire Academy av Richelle Mead

Samma regler som förut~ En röst per person! (Jag tror inte jag har fler regler än så lol)

lördag 11 oktober 2014

I'll Give You the Sun

Författare: Jandy Nelson
Antal sidor; 371
Förlag: Dial
Svensk titel: Jag Ger Dig Solen (Kommer i November)
Serie: -
Första meningen: This is how it all begins.

Handling (från Goodreads):
A brilliant, luminous story of first love, family, loss, and betrayal for fans of John Green, David Levithan, and Rainbow Rowell 

Jude and her twin brother, Noah, are incredibly close. At thirteen, isolated Noah draws constantly and is falling in love with the charismatic boy next door, while daredevil Jude cliff-dives and wears red-red lipstick and does the talking for both of them. But three years later, Jude and Noah are barely speaking. Something has happened to wreck the twins in different and dramatic ways... until Jude meets a cocky, broken, beautiful boy, as well as someone else—an even more unpredictable new force in her life. The early years are Noah's story to tell. The later years are Jude's. What the twins don't realize is that they each have only half the story, and if they could just find their way back to one another, they’d have a chance to remake their world.

This radiant novel from the acclaimed, award-winning author of The Sky Is Everywhere will leave you breathless and teary and laughing—often all at once.

Omdöme:
Wow.

Så, till att börja med, så måste jag säga att den här boken var en besvikelse. Efter att ha läst Himlen Börjar Här två gånger och att ha älskat den båda gångerna, så hade jag helt enkelt för höga förväntningar på den här.

Efter att ha läst vad I'll Give You the Sun skulle handla om, så var jag beredd på tårar och andnöd och efterhängsen depression, men jag fick inget av det. Visserligen var det en rörande berättelse, men det var aldrig tillräckligt. Det var aldrig storslaget. Det var aldrig som om en bomb släpptes lös och sprängde upp hela halva jordklotet. Det kändes som om man hela tiden satt där och väntade på the grand finale, men den kom aldrig.

Jandy Nelsons språk var i alla fall fortfarande makalöst. Det är så extremt målande (silly pun intended), och så galet vackert. Det finns en scen i boken som är så vackert beskriven att jag bara vill gräva ner huvudet i sanden och aldrig skriva ett enda ord till för att det känns som om jag aldrig kommer vara uppe på en sådan hög nivå. [Spoiler, markera för att läsa. Kyssen (som sedan blev kyssarna) mellan Noah och Brian. S. 271-274. Jag bara... Wow. Wowowowow. ]

Jag älskar den här boken samtidigt som jag absolut inte alls gör det. Jag älskar hur vacker den är, hur originell den är, men sen hatar jag den för att den inte var bättre. För det hade kunnat vara så bra. Det hade kunnat bli mind-blowing. Men av någon anledning höll det inte. Jag kände aldrig särskilt starkt för någon av karaktärerna (visserligen gillade jag dem, men inte tillräckligt... meh), och... Jag vet inte, men... Det kanske inte heller riktigt var en bok som passade mig. Vad vet jag?

Trots all kritik jag gett den nu så rekommenderar jag den verkligen. Den är otroligt verklighetstrogen, och den väcker så många tankar. Om ni läst Himlen Börjar Här så är det här ett måste. Bara för att jag blev något besviken så betyder det inte att ni kommer bli det. Jag har något udda åsikter mellan varven så... (Divergent, Mycket mer än så, The Perks of Being a Wallflower, otl.)

Den svenska översättningen kommer ges ut av Gilla Böcker väldigt snart, så vill ni hellre läsa den på svenska finns även det valet.

Note: Detta är ej en cliché lovestory.

If I Stay

Författare: Gayle Forman
Antal sidor: 262
Förlag: Speak
Svensk titel: Om Jag Stannar
Serie: If I Stay #1
Första meningen: Everyone thinks it was because of the snow.

Handling (från Goodreads):
Just listen, Adam says with a voice that sounds like shrapnel.

I open my eyes wide now.
I sit up as much as I can.
And I listen.

Stay, he says.

Choices. Seventeen-year-old Mia is faced with some tough ones: Stay true to her first love—music—even if it means losing her boyfriend and leaving her family and friends behind?

Then one February morning Mia goes for a drive with her family, and in an instant, everything changes. Suddenly, all the choices are gone, except one. And it's the only one that matters.

If I Stay is a heartachingly beautiful book about the power of love, the true meaning of family, and the choices we all make.

Omdöme:
Uuuuhhh det där slutet tog mig med överraskning.

Att börja skriva på en recension brukar alltid vara det svåraste för min del, men just den här gången är det extra svårt, för jag är inte helt säker på vad det är jag vill skriva.

Så låt mig bara börja med att säga: Ser ni den där texten på omslaget? "Will appeal to fans of Stephenie Meyer's TWILIGHT."
Det är något av en lögn. Så låt er inte luras.
Jag kan lova er att om ni läser If I Stay så kommer ni inte stöta på en enda vampyr, huvudrollen Mia kommer inte att skapa insta-love med Edward Cullen, och Adam kommer inte att glittra i solen. Kärlekshistorien mellan Adam och Mia är inte alls lik den mellan Edward och Bella.
If I Stay och Twilight har i stort sett inget gemensamt det var allt jag ville säga. Bör ej jämföras.

Jag hade egentligen inte särskilt höga förväntningar på den här, vilket var bra för den hade inte nått upp till dem. Det var rätt underhållande läsning, okej tempo, smått berörande mellan varven (I have no heart otl).

Mia känns rätt så ointressant, Adam känns också rätt så ointressant, Mias bästa vän Kim var okej, jag har inga tydliga känslor när det gäller den här boken.
Den var bra, men något tråkig, och den berörde inte alls lika mycket som jag tror det var meningen att den skulle göra.
Men det är stor text i den, och den är inte särskilt lång, så om ni har lite tid över kan den vara värd att plocka upp.

torsdag 9 oktober 2014

Bokmässan 2014 + Bookhaul

Lite halvförsenat inlägg haha.

Tog inte lika mycket bilder som första året, så har egentligen inte jättemycket att lägga ut.
Men... Men ja.

Som sagt så träffade jag Ella redan på fredagen - vi gick runt och spanade efter saker att köpa nästa dag (Eftersom det var nästa dag som alla andra skulle komma.)

Och så nästa dag. Wooooooo.
Bestämde träff hos Rabén & Sjögren med Ella, Viggo, och Alba. Vi hittade ett bord där. Ett väldigt fint bord.
Hur som helst så var det en alldeles fantastisk, underbar, förtjusande (wow jag blev just lord Akeldama) dag!
Lite senare träffade vi även Jennelie och Emme~
Det var en hel dag av att gå runt och kolla på böcker och prata om böcker och önska att man hade mer pengar för att köpa fler böcker. Det var en perfekt dag.

Bilden stulen från Boksystrarna.

Var även på bokälskarträffen, där jag träffade en hel del andra bokbloggare också!

Bilderna stulna från Boktycke Hoppas det är okej ;)
Var för blyg för att prata med de flesta av er dock.

Så, det här köpte jag:
Böckerna i bakgrunden beställde jag från Adlibris så fort jag kom hem. 
I'll Give You the Sun - Jandy Nelson
Har redan läst ut den här, så recension kommer snart.

Eleanor och Park - Rainbow Rowell
Syns inte på bilden men... Den är där, i alla fall. (Jag är en dålig fotograf.)
Har inte läst någon av Rowells böcker än så... Det är väl dags nu ;)

Låt Vargarna Komma - Carol Rifka Brunt
Har redan den här, men med det andra omslaget. Så eftersom författaren faktiskt var där och signerade kändes det rätt perfekt att köpa den igen, med ett nytt omslag.

Looking for Alaska - John Green
John Green är ju alltid John Green, eller hur?
(Tvekade faktiskt med att köpa den, bara för att jag från början planerade att jag skulle ha alla John Greens böcker i inbundet format. Men den såg ju så fin ut och Viggo sa att jag skulle köpa den så... Då gjorde jag det xD)

Född Fenomenal - Josephine Bornebusch
Signerad av henne själv ;)

Farlig Förmåga - Jessica Spotswood
Jag vet inte alls mycket om den här. Jag vet inte om jag borde förvänta mig något. Det blir kul.

City of Heavenly Fire - Cassandra Clare
Hur kunde jag motstå den? Den stod där jättefin på hyllan. Rätt format. Rätt förlag. Rätt del. Woop woop. (Ska dock försöka läsa Clockwork Prince och Clockwork Princess innan, då väldigt många har rekommenderat det. Skulle egentligen ha läst alla böckerna i den ordningen de kom ut, men nu är det försent.)
Haha de andra böckerna i The Mortal Instruments ser inte lika tjocka ut längre, när de står bredvid den här.

Jag hade verkligen jättekul den helgen och jag ser fram emot att träffas igen!

lördag 4 oktober 2014

Marry Kiss Cliff Tag

Inte för att jag blev taggad men hej: Jag gör det ändå.

Jag vet inte riktigt hur bra jag förklarade det i videon så jag kan lika gärna förklara det här också.

  • Man skriver ner namn på karaktärer. (I mitt fall maskulina.)
  • Man drar tre stycken åt gången.
  • Man väljer vem av dem som man ska gifta sig med, vem som man ska kyssa och vem som man ska putta ner för en klippa.
  • Rätt simpelt.
Jag ber om ursäkt för den dåliga kvalitén, det dåliga ljuset, det dåliga ljudet, och det faktum att jag är riktigt dålig på att filma mig själv överhuvudtaget.
Hoppas i alla fall att ni gillar den! 

Om miniatyrbilden ser jättekonstig ut så.... Vet jag inte varför.


Spoiler! Läs när du sett klart videon. Japp. Jag slängde ner Will Herondale från en klippa. Jag har en känsla av att det här blir början på en fangirl-revolution. Slut på spoiler.
Inlägg om bokmässan  kommer snart!