torsdag 28 augusti 2014

Busy woman is busy

Nu kanske ni har märkt att bloggen fått stå lite tom igen, och jag har absolut ingenting att blogga om så jag tänkte att jag bara kunde ge er en liten uppdatering.

Jag har mer eller mindre inte tid att läsa.

Skolan började för snart två veckor sen. Jag går i nian nu, så det här året lär jag vara rätt så upptagen.

Jag spenderar väldigt mycket tid på att skriva just nu, då jag börjar närma mig slutet på boken jag skriver och verkligen vill få den klar så fort som möjligt.

Jag försöker uppdatera min youtube-kanal och DeviantArt också, så jag lägger en del tid på att rita.

Tiden som blir över går till onödiga saker.

Så just nu läser jag inte mycket alls. Dessutom så är jag inte särskilt förtjust i Requiem än. Hundra sidor in och jag känner bara att den är sååå tråkig hittills.
Men har börjat lite grann på The Book Thief, så vi får väl se.

Btw, det är nu bestämt att jag kommer åka ner till Göteborg den 26, så beroende på när vi kommer dit kanske jag kommer på bokmässan då. Annars kan ni träffa mig där på lördagen, och KANSKE på söndagen, beroende på när vi åker hem.

SER FRAM EMOT ATT TRÄFFA ALLA SOM KOMMER DIT

onsdag 13 augusti 2014

Between the Devil and the Deep Blue Sea

Författare: April Genevieve Tucholke
Antal sidor: 384
Förlag: Speak
Svensk titel: -
Serie: Between #1
Första meningen: "You stop fearing the Devil when you're holding his hand."

Handling (från Goodreads):
You stop fearing the devil when you’re holding his hand…

Nothing much exciting rolls through Violet White’s sleepy, seaside town… until River West comes along. River rents the guest house behind Violet’s crumbling estate, and as eerie, grim things start to happen, Violet begins to wonder about the boy living in her backyard.

Is River just a crooked-smiling liar with pretty eyes and a mysterious past? Or could he be something more?

Violet’s grandmother always warned her about the Devil, but she never said he could be a dark-haired boy who takes naps in the sun, who likes coffee, who kisses you in a cemetery... who makes you want to kiss back.

Violet’s already so knee-deep in love, she can’t see straight. And that’s just how River likes it.

Omdöme:
Allting gick åt skogen på sida 13 när jag läste det här: "I watched him swagger, yes swagger, with panther hips". River BOKSTAVLIGEN swaggered in i hennes liv och whoops INSTA-LOVE.

Swag.

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Den här boken. Jag förstår ingenting längre.
Låt mig börja med själva handlingen.
Den finns inte. Poof. Borta. Jag blev förvånad när jag märkte att den är hela 384 sidor... Författaren lyckades skriva 384 sidor av ingenting. En väldigt liten del av den var intressant - jag gillade när alla barnen sprang runt på kyrkogården och letade efter djävulen, och när jag läste den kändes det som att handlingen kanske äntligen skulle börja, men... Nej.

Och så namnen. River West. Violet White. Sunshine Black. Blue [efternamn här].
Det är riktiga namn. Jag vet. Men ändå. Tänk om man skulle direktöversätta till svenska bara för skojs skull.
Förresten, vi får senare i boken reda på att River bara är ett smeknamn. Hans riktiga namn är något helt annat, och vi fick inte reda på varför han kallas för River.

Karaktärerna är bara... Underliga. Violet är... Violet. Författaren försökte hela tiden göra henne... Speciell. Men istället blev hon bara den för perfekta huvudrollen utan personlighet. Hon är allting och ingenting på samma gång.
River är den alldeles för perfekta killen med... En aning personlighet, faktiskt. Mer eller mindre. Dock vet jag inte om jag gillar hans personlighet. Mellan varven gjorde jag det (mest för att jag var desperat och ville ha åtminstone nånting i boken att gilla).
Violets bror, Luke, vill jag inte ens gå in på. Jag funderar fortfarande på varför han var med i boken överhuvudtaget. För att få oss att tycka synd om Violet? För att ge Violet ännu mer anledning att falla för River? (Då River tog hennes sida istället för Lukes.) För att få oss att tycka om de andra karaktärerna mer? Jag menar, i kontrast till Luke så ser resten av karaktärerna riktigt bra ut.
Och så Sunshine. Snälla rara människa. Hon är den som först säger att Violet inte ska lita på River (när han först kommer dit), och på nästa sida är hon helt villig att gå in i en lång mörk tunnel med honom. En tunnel där det sägs vara en galen man som har kidnappat massa barn. Wow, Sunshine. Really.

Det fanns faktiskt något med boken jag gillade dock. Språket. Det ger hela boken någon slags mörk stämning. Jag hade problem med det först, men det blev bättre efter några sidor. (Efter ganska många sidor, kanske.)

Jag vet inte vem jag skulle kunna rekommendera den här till. Ingen, egentligen. Det är en paranormal romance men kärleken i boken är skrattretande oäkta. Man har ingen aning om vilka av Rivers handlingar som är äkta, vilka av hans ord som är sanna, så i slutändan känns det bara som om han utnyttjade henne. Och det känns som om hon bara föll för hans... övernaturliga gåva eller vad sjutton jag ska kalla det.
Läs den om ni vill ha fåniga karaktärer, 384 sidor utan handling, insta-love-som-inte-riktigt-är-love, och ett hyfsat språk.

onsdag 6 augusti 2014

Bokmässan 2014?

Bara undrar vilka här som planerar att åka till bokmässan i år, och vilken dag?
Jag tror att jag ska dit, men det är inte helt bestämt än.

*springer tillbaka och gömmer sig i ett hörn*

måndag 4 augusti 2014

Clockwork Angel

Författare: Cassandra Clare
Antal sidor: 479
Förlag: Margaret K. McElderry Books
Svensk titel: -
Serie: The Infernal Devices #1
Första meningen: The demon exploded in a shower of ichor and guts.

Handling (från Goodreads):
In a time when Shadowhunters are barely winning the fight against the forces of darkness, one battle will change the course of history forever. Welcome to the Infernal Devices trilogy, a stunning and dangerous prequel to the New York Times bestselling Mortal Instruments series.

The year is 1878. Tessa Gray descends into London’s dark supernatural underworld in search of her missing brother. She soon discovers that her only allies are the demon-slaying Shadowhunters—including Will and Jem, the mysterious boys she is attracted to. Soon they find themselves up against the Pandemonium Club, a secret organization of vampires, demons, warlocks, and humans. Equipped with a magical army of unstoppable clockwork creatures, the Club is out to rule the British Empire, and only Tessa and her allies can stop them....

Omdöme:
Innan jag läste den här boken kunde jag säga att jag aldrig tidigare slängt iväg en bok för att jag älskar en karaktär för mycket. Nu kan jag stolt säga att jo, det har jag visst.

Väldigt många sa att man skulle läsa den här serien innan man läste City of Fallen Angels eller något... Jag lyssnade inte. Jag bestämde mig för att läsa den innan City of Heavenly Fire istället för yolo.
Jag förstår kopplingarna dock.

Det här var faktiskt tredje gången jag försökte läsa den här boken. Inte för att den var dålig, utan för att jag alltid försökte läsa den när jag inte hade någon läslust, vilket inte riktigt funkade.... Nu plockade jag upp den igen dock, och hej det gick.
Jag tycker ändå att början var lite halvtrög, men det blev bättre runt sida 100 någonstans (troligtvis för att Jem kom in i bilden.)
Och herregud Jem. Herregud. Jag kan inte ens.... Jag bara... Jag ger upp.

Nu är det såhär, att jag ser mig själv som en feminist. Och jag vet att boken utspelar sig på 1800-talet, men Tessas reaktion till de kvinnliga skuggjägarna... Jag vet jag vet jag veeet att det är 1800-talet och att Tessa har växt upp i tron om att kvinnor inte kan slåss och att de alltid ska vara uppklädda i klänningar och allt men det är bara sååå svårt att gilla en huvudroll som tänker så. I mitt fall går det inte. Jag känner absolut ingenting för Tessa. Och jag helt och hållet hatar Jessamine. Inte för att hon inte vill vara en skuggjägare, för det är helt okej. Hon har ett eget liv, och hon har rätt att bestämma över det. Men.... Thomas. Bara... Varför? JESSAMINE VARFÖR ÄR DU SÅ KORKAD!?!?! *försöker att inte spoila något*

Och så har vi Will... Jag vet inte ens. Först gillade jag honom, sedan gillade jag honom inte, och nu... Nu vet jag inte ens. Jag förstår att något väldigt hemskt hände och att han känner sig väldigt ensam. Och det är okej att vara deprimerad, det är okej att tycka synd om sig själv, men jag känner ändå att det inte är okej att ta ut det över andra. Det är inte okej att bete sig som en komplett idiot om det drabbar andra.
Jag vet inte riktigt... Jag har sett andra karaktärer som liknar Will, och jag har gillat dem, men det är något med Will... Jag gillar honom inte riktigt.

Och så har vi triangeldramat. Det är nog ganska uppenbart att jag föredrar Jem, och därför föredrar jag även honom med Tessa. Men det är inte för att jag tycker att de är alldeles perfekta för varandra, det är bara för att Jem uppenbarligen gillar Tessa, och jag vill att Jem ska vara lycklig. Det är enda anledningen till att jag vill att de ska vara tillsammans. (Dock skulle jag kunna dö lycklig om Jem fick känslor för Sophie... Det skulle bara vara... Så perfekt.)

En relation jag verkligen älskade var helt klart den mellan Will och Jem. Alla scenerna där man fick se hur mycket Will faktiskt bryr sig... Det var de enda scenerna där jag såg Will som något annat än en idiot.

Trots att en del karaktärer inte gick hem hos mig och att kärleken mellan Tessa och Will inte föll mig i smaken så var det en väldigt bra bok. Clares språk har alltid varit riktigt bra och jag älskar tempot. Jag kommer utan tvekan att skaffa de andra delarna väldigt snart (när jag skaffar pengar, vill säga.)

Anledningen till att jag slängde iväg boken då? Förlåt men jag hittade en spoiler som kanske inte är en spoiler... Men det gjorde mig hemskt deprimerad och whoops där rök boken och sedan satt jag bara i sängen och lyssnade på deprimerande musik.

söndag 3 augusti 2014

The Truth About Forever

Författare: Sarah Dessen
Antal sidor: 374
Förlag: Speak
Svensk titel: Mitt Perfekta Liv
Serie: -
Första meningen: Jason was going to Brain Camp.

Handling (från Goodreads):
That's what Macy has to look forward to while her boyfriend, Jason, is away at Brain Camp. Days will be spent at a boring job in the library, evenings will be filled with vocabulary drills for the SATs, and spare time will be passed with her mother, the two of them sharing a silent grief at the traumatic loss of Macy's father.

But sometimes, unexpected things can happen—things such as the catering job at Wish, with its fun-loving, chaotic crew. Or her sister's project of renovating the neglected beach house, awakening long-buried memories. Things such as meeting Wes, a boy with a past, a taste for Truth-telling, and an amazing artistic talent, the kind of boy who could turn any girl's world upside down. As Macy ventures out of her shell, she begins to wonder, Is it really better to be safe than sorry?

Omdöme:
Awwwwww.

Så, jag började läsa den här på stranden när jag kände att jag behövde något somrigare än barn-som-springer-runt-på-kyrkogårdar-och-letar-efter-djävulen. (Japp, läste Between the Devil and the Deep Blue Sea samtidigt.)
Det var en bra idé.

Jag tror att utav dem Sarah Dessen böcker jag läst hittills, så har jag gillat den här mest. Jag kan relatera till huvudrollen Macy, jag föll pladask för Wes, tempot är perfekt för den här sortens bok, och det var bara... En riktigt riktigt bra bok.
Visserligen är det en sommarbok, men den är inte alltid lätt och härlig. Det står mycket om sorg, om hur vi hanterar saknaden av någon på olika sätt, och om hur man går vidare. Den var mellan varven riktigt djup.

Jag blev verkligen beroende av den här boken (och av Wes), och det var härligt för det var längesen jag blev det (mer eller mindre längesen i alla fall.) Jag kände hela tiden att jag ville fortsätta läsa, och när det bara var några sidor kvar fick jag panikångest... (Slutet var perfekt dock, puuuh.....)

Helt ärligt så har jag inte så mycket mer att säga. Karaktärerna var underbara, språket var lika bra som vanligt, om inte bättre (Det är ju Dessen vi pratar om, trots allt), och balansen mellan lätta och djupa scener var perfekt. Jag funderade på att ge boken fem stjärnor, men i slutändan blev det bara fyra... Jag vet inte varför, det kändes som om något tog emot. Något i den här boken fick mig inte att gå in i en överdramatisk book-hangover när den var slut. Visserligen var den beroendeframkallande när jag läste den, men när den väl var slut... Jag klarade av att gå vidare.
Trots det var det en av de bästa böckerna jag läst i år (säger personen som knappt läst något i år *gömmer sig i ett hörn*). Som sagt så blev det min favorit av Dessen, och jag ser fram emot att läsa ännu fler böcker av henne.