onsdag 27 december 2017

I found books under le christmas tree

Hah.
Ni trodde inte att jag någonsin skulle blogga om böcker igen, va? Nah, det trodde väl kanske inte jag heller.

Men tänkte i alla fall att jag kunde skryta lite om böckerna jag fått nu under julen. (För sådana inlägg brukar vara relativt enkla att sätta ihop men sshhhhhhhh.)


Alltså är såå taggad på att läsa alla de här ;-;; (Dear someone hand me time and strength.) 
Liksom, varje gång jag öppnade ett paket och såg vilken bok det var blev jag helt: "oMG FFKAREJGJAGK CHEEEESUS" utan undantag. 
(Kanske lite extra med Jackaby because I mean it sounds so awesome??)

Och boxen med de fyra små novellerna är så extreeeeemt fiiiiin oml.


Hur som helst, hoppas ni alla haft en underbar jul, och att ni har det skönt och ledigt nu haha. Vi ses väl nästa gång jag kommer på att jag har en blogg. 


onsdag 20 december 2017

En liten skrivarresa (2011-2013)

Så, nu var det alltså sex år sedan jag började skriva mer seriöst. (Kanske till och med sex och ett halvt?)
Hade lite funderingar förra veckan – ni vet sådana här funderingar som bara kommer upp i huvudet när man egentligen bör sova.
Så jag skrev ner alla de där tankarna, bara för att trötta ut hjärnan sådär så att det sedan inte går att hålla sig vaken, och så kom jag till slut fram till att det kanske skulle kunna vara lite kul att gå igenom massa gamla saker jag skrivit och publicera små delar av det i ett inlägg här om någon behöver lite inspiration någon gång, som ett litet improvement meme, fast med skrivande istället för le art.

Så~ here we go! BEWARE OF CRINGE (jag lovar ingen dör mer än jag när jag läser igenom mina gamla saker.)

2011

Så, jag gick ut femman det här året, och kommer ihåg ganska tydligt att mitt omdöme i svenska löd lite såhär: "Skriver på författarnivå." Och självfallet betydde väl inte det att jag var en fulländad  författare, men det var väl så jag i alla fall valde att tolka det lite grann. 
Hur som helst, det sommarlovet läste jag ut sista Harry Potter-boken, som gjorde mig så jäkla emotionell att jag lyckades skriva en bok i all hast. (Nah, men kände väl först då att jag på riktigt ville skriva en bok.) 
Boken baserades på en novell (som jag inte hittar? idk it ran awayy) jag skrev till en novelltävling tidigare det året. Den fick titeln Stulet Hjärta , och är full av tråkiga karaktärer och insta-love och bara allmänt skumma scener som jag inte riktigt förstår mig på idag? (Also inspired by LOTR. And probably Twilight without vampires, and I think we can all agree that a crossover between those two is kind of doomed.)
Utdrag 1:
Eftersom vi inte fick nudda den så började vi springa. Jag undrade hur många fler gånger jag skulle bli tvungen att springa för livet på den här resan. Antagligen många fler gånger än jag var van vid.
Jag försökte hålla koll så att jag inte snubblade på några rötter.
När jag sprang så tog en rot tag i min fot och drog mig tillbaka.
Jag hörde att akraten kom närmare och närmare.
Eritha försökte att dra loss roten men då slingrade sig en annan rot runt hennes fot.
Ethar försökte få loss Eritha medan Elaine och Elliot försökte få loss mig. [Fråga inte varför allas namn börjar på E, tack.]
Akraten hade börjat kasta eldklot mot oss. De kom bredvid oss så att det började brinna.
Jag visste att det här måste vara slutet. Jag ville inte dö, inte än! Jag ville leva med Elliot ett tag till. Jag hade precis hittat min drömprins, skulle jag vara tvungen att skiljas från honom redan?

Did I mention insta-love!? ?? För det här är från sida 36 haha I cry. Det roliga med den här scenen är att jag lämnade kvar den när jag skrev om boken 2014 (without the insta-love, thank god.)  Akraten (som är något slags glödhett stenmonster) är sig lik, och de levande rötterna är också desamma. 

Utdrag 2:
”Väldigt bra, nu ska du få lära dig en till helningsteknik som jag tror att du kommer få bra användning för i framtiden”, sa Torak och jag blev genast nyfiken på vad jag skulle få göra.
”Du ska få lära dig hur du kan se in i någons skador”, sa han.
Jag fattade ingenting. Vad menade han med det?
”Alltså du ska få lära dig hur du ser... vad svårt det skulle vara att förklara då”, sa han och tystnade snabbt.
Vi var tysta ett tag till.
”Om någon skulle bli skadad så kan du se vad personen fått för skador, förstår du vad jag menar?”
Jag trodde att jag förstod. Det kändes coolt. [watch out peeps we cool here]
Att kunna se in i någon var både coolt och konstigt. Hur skulle jag få reda på det. Skulle jag känna skadorna själv, skulle jag se in i kroppen eller hur?
”Jag vet inte riktigt hur men när man använt denna trollkonst så bara vet man det helt plötsligt”, svarade han på mina tankar och jag kollade förvånat på honom.
Var han tankeläsare eller?
”Ja det är jag”, svarade han.
Gud vad läskigt, tänkte jag för mig själv, eller tänkte jag för oss snarare.
Undra hur det var att vara tankeläsare, då måste man väl höra röster hela tiden?
”Det är rätt kul, speciellt när folk inte vet om det”, sa han.
Min lärare var en tankeläsare, tur att jag inte hade några läxor, då skulle jag inte kunna ljuga om jag inte gjort dem.
”Vi kanske ska sätta dit några”, sa han med ett litet flin.
Jag stönade lågt och hoppades att han bara skojade. Jag hade fullt upp på dagarna ändå.
Magilektionerna höll ju på hela dan, jag skulle aldrig hinna med läxor också.
”Jo om vi gjorde lektionerna kortare, men nu pratar vi inte om det” sa han och återgick till det allvarliga. 

Haha wut? Bless my 12-year-old self trying to describe magic oml. 
Men eyy~ det var såhär det började!

Så, senare det året (eller möjligtvis tidigare det året haha den skrevs på en dator och fördes över till en annan dator och slutligen en tredje dator, så går inte riktigt att se när dokumentet skapades) skrev jag en novell som jag minns väldigt tydligt, just för att det blev början på en hel följd av noveller där någon av de två huvudkaraktärerna (som uppenbarligen var förälskade) dog. Jag svär i 90% av alla mina noveller så dör någon. 
”Så trevligt att frugan skulle vara med och ta farväl. Adiós amigo!” sa mannen och tryckte av pistolen. Skottet träffade Nick i bröstet och han föll ner på marken. Jag fick inte fram orden. Det var som om någon tagit rösten ifrån mig.
”Kom igen nu, vi drar innan snuten kommer!” ropade mannen och dem alla sprang iväg.
Jag rusade fram till Nick. Han var fortfarande vid liv.
”Nick, snälla ge inte upp, fortsätt kämpa nu”, sa jag. Men det var egentligen bara mig själv jag försökte övertyga.
Han mötte min blick och jag drunknade i hans gudomligt vackra ögon.
”Jag skulle ha lyssnat på dig”, sa han ursäktande.
”Vi kan prata om det sen”, sa jag och kände paniken växa för varje sekund som gick.
”Charlotte… det kommer inte att bli något sen, och det vet du”, sa han.
Jag stannade upp. Visste jag verkligen det? Nej, det var inte försent än. Han hade fortfarande chans att klara sig.
”Säg inte så”, bad jag.
Det fick inte hända. Det var bara så ofattbart. Han tog en av mina händer och höll om den.
”Lova mig en sak. Vad som än händer, så lova mig att du kommer bli lycklig. Du har hela livet framför dig, gör något bra av det.”
Jag visste inte om jag kunde lova det, för ett liv utan Nick fanns inte. Jag skulle aldrig bli lycklig utan honom.
Men ändå svarade jag ja. ”Jag lovar.”

Då blev hans ögon tomma och hans hjärta slutade slå. Mina tårar blandades med regnet som fortfarande öste ner. Han var borta, borta för alltid.

I can't believe I'm publishing this here omfg crIINgeE. Such dramatic though lel. 




2012

Såååå, jag lyckades ju skriva en uppföljare till Stulet Hjärta också, som fick titeln Fängslande blickar, och låt mig varna er.
Det händer inte ett skit i hela boken. Det är bara en enda lång filler på 65 000 ord. Man måste vara ganska duktig om man lyckas trycka ut så många onödiga ord utan att tröttna. 

Utdrag 1:

Hans svarta vågiga hår fladdrade i vinden och hans bruna ögon hade gjort mig som förstenad igen. Skulle jag någonsin vänja mig vid hur vacker han var? Jag var inte värd honom, och det var en känsla jag också skulle vara tvungen att vänja mig vid.
Vi hade tillbringat de fem senaste dagarna här på stranden, ibland tillsammans med Elaine och Enrique, ibland ensamma. Den här gången var vi ensamma. Bara vi, jag och Elliot, bokstavligen. Jag såg inte en enda människa hur långt jag än kollade.
Det var en av sakerna jag gillade med stranden. Vi fick oftast vara ifred när vi var här. Varje gång någon såg oss på torget kom dem fram till oss och sökte information om vad som hänt hos Sirion och Natasha. Informationen ville dem sälja. Därför var det oftast Emalia eller Eodor som fick gå till torget och fixa ärenden.
”Får jag fråga en sak?” frågade jag Elliot.
”Visst”, svarade han med sin silkeslena varma röst. Aldrig hade jag träffat någon med så vacker stämma förut.
”Har du någon gång varit förälskad? Alltså innan mig”, frågade jag. Varför jag så gärna ville veta det visste jag inte. Kunde bara vara intressant information.
”Nej, jag försökte bli förälskad en gång, bara för att få reda på hur det kändes.”
”Hur gick det?”
Han fäste min lugg bakom mitt öra. ”Du kan ju gissa.”

Det är så där den börjar, och det är ungefär så där den fortsätter. (Kan även intyga om att det är ungefär så där den slutar...)
Utdrag 2 (Ur en annan karaktärs perspektiv, if you care lol):
Jag tittade bort mot andra sidan stupet och kunde se hur flugtrollen kom närmre. Men tron om att de skulle kunna hoppa över var liten.
”Ska vi fortsätta?” frågade jag Ashton. Tillsammans hade vi lyckats få upp honom till slut.
”Ja, men… vart ska vi?”
Det visste jag inte riktigt. Nu hade vi sprungit åt helt fel håll. Om vi inte simmade till Ethnas. Men chansen att vi skulle överleva då var inte särskilt stor.
Jag vände blicken mot flugtrollen. De hade tvärstannat framför stupet och glodde nu surt på oss. Sen ställde de upp sig på rader. Hälften av dem ställde sig mitt emot varandra, två och två. Och resten ställde sig på led. Jag fattade ganska snabbt vad de tänkte göra.
”Vi har inte tid att komma på något nu. Vi måste dra, de kommer kasta över varandra!”
Ashton kollade förbryllat på mig. ”Kasta över varandra?”
”Ja, kom nu!”
”Inte särskilt smidigt direkt.”
Nu blev han sådär irriterande igen. ”Jag tror inte dem tänker så mycket på om dem är smidiga eller inte. Kom nu!”
Då fick jag äntligen med honom. Och då började flugtrollen kasta över varandra. Fort gick det. De som kommit över började genast springa efter oss.
Då fick jag äntligen med honom. Och då började flugtrollen kasta över varandra. Fort gick det. De som kommit över började genast springa efter oss.
Flera gånger kollade jag mig över axeln för att se hur många de var. Gruppen av flugtroll växte sig större. Då kom vi fram till ännu ett stup. Eller ett stup var det inte riktigt såg jag när vi kom närmre. Tydligen befann vi oss på ett väldigt högt berg. Nedanför befann sig havet, och det var vår enda väg. Vi kunde inte vända om vi inte ville bli ett lätt byte för flugtrollen och på sidorna var träden så täta att vi bara skulle snubbla och tappa fart. [I'm not sure I understand this sentence...?]
”Vi måste hoppa”, sa jag lågt.
Han spärrade upp ögonen.
”Är du galen? Det är vansinne! Ser du inte hur kraftiga vågorna är? De kommer slänga in oss i berget på en gång!”
”Ta det lugnt! Jag har hoppat från högre höjder förut.”
Vinden var värre än när vi hoppat från klippan och sedan simmat till Irbreis ö och det var väldigt långt att simma till Ethnas. Om vi inte bara simmade en bit och sedan tog oss upp på land och gick.
”Högre höjder, du är inte riktigt klok!” sa han hysteriskt.
”Det beror på sammanhanget”, sa jag och försökte hålla mig lugn.
 Han kollade bedjande på mig.
”Jag tänker inte tvinga dig att följa med. Men jag tänker inte hjälpa dig att hitta en annan väg heller”, sa jag bestämt. Det var inte riktigt sant. Han skulle med, det var jag fast besluten om.
Efter att jag pratat på lite till fick jag till slut hans medgivande.
Bakom oss var flugtrollen på väg. När som helst skulle vi vara omringade av dem och då fanns ingen återvändo.
Sakta gick vi längre fram. Jag såg ner på vattnet. Säkert kallare än det varit när vi simmade till Irbreis ö. Vinden var väldigt kraftig och blåste rakt mot berget. Om vi hade otur kunde vi flyga in i berget, men den tanken fick jag genast ut ur mitt huvud.
”Är du beredd?” frågade jag Ashton.
Han såg ut över havet.
”Är du säker på att det inte finns en annan väg?”
”Jo, det finns andra vägar.”
Han kollade på mig som om jag inte hade något förstånd överhuvudtaget. ”Varför i hela friden står vi här då?!”
”För en av de vägarna, leder oss direkt till flugtrollen. Och om vi går in där”, sa jag och pekade in bland de täta träden, ”så är risken stor att vi går vilse.”
”Jag går hellre vilse än hoppar ner där!” sa han och stirrade ner på de höga vågorna.
Jag ryckte på axlarna. ”Visst, det är ditt val. Jag hoppar i alla fall. Det är inte mitt problem.”
Han skrattade till. ”Om du nu inte bryr dig om vad jag gör. Varför lät du mig inte falla ner för stupet?”
Jag var tvungen att erkänna att han för tillfället hade rätt. Att låta honom falla ner där verkade som en bra idé just nu. Då skulle jag redan börjat simma nu.
”Ja, varför lät jag dig inte göra det. En riktigt bra fråga." [Do you all see that sass though?]
”Jag vet, därför vill jag att du svarar på den.”

Flugtroll var typ min version av orcher haha. En lite mer outvecklad version. (Ashton is still kind of bae hmpf)


Så nästa cringe-material är ännu en novell. Kan vara så att någon av er känner igen den för att den brukade finnas publicerad här på bloggen förut? 
Hon lade på, och det enda Lucy hörde var signalerna. Långsamt lade hon ner luren och kollade sig omkring. Hon visste inte varför, men hon kände sig övervakad.
Då hördes en likadan smäll som den i skogen men istället för brand sprack ett fönster. Golvet blev täckt av glasspillror och Lucy började ännu en gång skrika. Ett bankande på dörren gjorde henne panikslaget. Personen som var ute efter henne var här!
Utan att tänka sig för sprang hon in i sitt rum och stängde dörren. Men en stängd dörr kunde inte rädda henne nu.
Hennes syster hade varnat för att sätta på datorn, men datorn var redan på. Lucy flämtade. Hon var säker på att hon stängt av den innan hon gick till skolan, det brukade hon alltid göra. Någon hade varit här, och satt på den. Den var inloggad på MSN, och hon fick konstiga meddelanden från någon hon inte kände.
HjÄlPlÖs.
Lucy fick anstränga sig för att kunna läsa ordet på grund av blandningen mellan stora och små bokstäver. Men hon såg vad det stod, ”hjälplös.”
DöD.
FöRlOrAd
Lucy blev mer och mer rädd. Till slut öppnade hon dörren och sprang ut ur sitt rum. Hon sprang mot ytterdörren, men fick inte upp den. Ännu ett fönster gick i kras. Tallrikar och glas flög ut ur skåpen som frisbeesar. Taklampan föll ner. Spegeln i hallen sprack. Porslinsfigurer smällde som granater.
Lucy visste inte vad hon skulle göra. Vart skulle hon gömma sig?
Hon sprang in i badrummet och låste dörren. Hon satte händerna på det kalla handfatet, och vände upp blicken mot spegeln – då hon kom på vad Emily sagt.

Men det var för sent. En spricka bildades i spegeln och växte sig större. Något som liknande svart dimma tog sig ut och åkte in i henne. Utan att hon själv var medveten om det föll hon ner på golvet, utan att någonsin resa sig igen.

Okay yeah um... I don't know what that ending was, but the rest is kind of suspenseful isn't it? (Throwback to when MSN was a thing may you rest in peace my old friend.) 


2013

Ahaaaaa~ Nu var det nämligen såhär att i sjuan så fick vi på elevens val göra vad sjutton vi ville. I stort sett. Så jag valde att skriva en bok. Så kan det gå. Den blev aldrig klar, och slutade på cirka 47 000 ord. Efter att jag helt skitit i planeringen jag gjorde, och en av birollerna dött och kommit tillbaka till liv typ tre gånger så kände jag väl att det spårat ut litegrann. Det var, å andra sidan, första boken jag skrev där jag valde att inkludera hbtq. (Also certain characters seems to be rather inspired by The Mortal Instruments loooool.)

Utdrag 1:

Kate Mahone sicksackade sig fram mellan gatorna. Vilken gata hon än svängde in på, innebar problem. Älvor, vampyrer, Strakaner. Strakanerna var egentligen inget problem så länge de inte visste vem hon var, men hon ville inte ta risken. Om de fick reda på att hon tillhörde Kritinerna skulle de döda henne utan att tveka.
     Kate svängde ännu en gång in på en okänd gata. Hon drog upp jackärmen en bit för att ta sig en snabb titt på klockan. Skolan började om fem minuter. Kate suckade lågt för sig själv. Inte för att skolan spelade särskilt stor roll i hennes liv. Det var inte meningen att hon skulle utbilda sig, skaffa ett vanligt jobb, inget av det var meningen. Hennes liv gick ut på skydda det folk hon tillhörde, och att själv inte dö när jobbet utfördes.
     Hon kikade fram bakom en husknut och fick syn på en grupp berusade vampyrer. De var säkert omkring åtta stycken, och fastän Kate slagits och krigat i hela sitt liv skulle hon aldrig klara av åtta vampyrer helt själv, trots att alla var höga som hus. Kate skulle precis vända om och springa därifrån när hon hörde en fnittrande kör. Älvor. Hon tryckte sig in mot väggen – blev nästan en med den – och vände långsamt på huvudet för att se hur många de var. Åtminstone sjutton stycken. Kate svor för sig själv. Då var det väl bara att välja. Åtta vampyrer eller sjutton älvor? Båda alternativen skulle troligtvis leda till döden.
     Hon granskade stället hon befann sig på. Mittemot henne fanns fyra lägenheter. Två på den nedre våningen, och två ovanpå dem. De två övre hade varsin balkong, gjorda av någon slags metall med runda kanter. Om hon var tillräckligt snabb skulle hon kanske kunna ta sig upp på balkongen, för att sedan klättra vidare upp på taket.
     Kate väntade en stund till, sen slöt hon ögonen, räknade till tre, och sprang. Det gick bara att ta ungefär tre steg. Det fjärde placerade hon på ett cykelställ där nedanför, och sen hoppade hon. Hennes händer fick grepp om balkongens spjälor, och efter vad som kändes som en evighet lyckades hon häva sig upp så mycket att hon kunde slänga över ena benet. Flykten var inte särskilt snygg, och den hade absolut inte varit särskilt tyst. Hon kunde höra sina fiender ropa på henne, och älvorna tog sats för att sedan flyga upp till henne. 

Much urban fantasy such cool am I right? 

Utdrag 2:
     Hennes doft var stark nu, och han visste att hon var i närheten. Han vågade inte ropa hennes namn, med risk för att någon annan otrevligare person skulle hitta honom. Då hörde han plötsligt ett steg bakom sig, och i nästa sekund hade någon kastat sig på honom bakifrån och tvingat ner honom på marken. Han tappade andan, men lyckades ta sig över på rygg och fick in en spark. Hans motståndare svor och han kände genast igen rösten.
     ”Claire?”
     Hon stelnade till. ”Jess? Är det du? Varför sparkade du mig?”
     ”Ja, varför gjorde jag det för? För att du hoppade på mig och jag tyckte att självförsvar lät som en bra idé, kanske?” Han tog sig upp på fötter igen, och hon omfamnade honom hårt. Han tappade andan igen. Dels för att hon var så hårdhänt och dels för att han var så glad över att ha henne så nära igen. För tillfället fanns det inget krig som skilde dem åt. Det fanns bara dem två, oskiljaktiga, och med armarna om varandra. Inget annat. Inte ens om det blev jordbävning, om de blev hittade av Kritiner eller Strakaner, eller om de av någon anledning skulle bli kidnappade av utomjordingar, så skulle de märka något.
     ”Vad gör du här?” mumlade hon.
     ”Tja… Det är krig, och jag kände för att träffa dig.”
     Hon släppte taget och backade några steg. Hon såg ner i marken och vägrade visa några känslor. Jess hade sett henne såhär förut. Det var så hon blev när han [Ganska säker på att det ska stå 'hon' för kan inte minnas att någon av karaktärerna var tankeläsare...] tänkte på kriget och alla orsaker till varför de inte borde vara tillsammans. Orsakerna var oroväckande många, och det bildades hela tiden fler. ”Du borde inte vara här”, sa hon.
     ”Jag vet. Men varför ska man alltid göra som man borde? Blir inte livet hemskt tråkigt då?” Jess tog ett steg närmare henne, men hon backade bara. Hon såg upp på honom igen, hennes ögon och lockiga hår skimrandes i en silvrig nyans. Jess hade aldrig sett något vackrare än hon, och han visste att hon var något värt att kämpa för. Om det var någonting i världen, som han vägrade förlora, så var det henne.
     ”Försvinn härifrån.” Hennes röst skakade när hon sa det. ”Redan från början visste vi att det här aldrig skulle hålla. Varför kan vi inte bara avsluta det nu, här och nu?”
     Jess gick fram till henne, snabbt, så att hon inte skulle hinna backa därifrån. Han tog tag i hennes handleder och låste fast hennes blick i hans. Hon flämtade till. ”Claire Lynch”; började han, ”du kan be mig försvinna hur många gånger du vill, men det kommer aldrig att hända. Du kan säga att du hatar mig om och om igen, tills det inte finns några andra ord kvar, men jag kommer fortfarande att älska dig. Du kan lämna mig, fly någonstans där du tror att du är fri, men jag kommer att följa dig, vart någonstans än är. [If that's not stalkerish then I don't know what it is...] Du blir inte av med mig nu, Claire. Jag är din.” Han släppte henne nu, och hon stod som förlamad framför honom. Ett svagt leende tog form på hans läppar. ”Så, gör vad du vill nu, men jag kommer att vara med dig.”

For all your spoilerish information, Jess is that dude who died and came back a few too many times.
(Actually after looking through it all I realized he only died once, but it was dramatic enough to screw over the whole book.) (I also think it's safe to say I liked Jess way more than the actual main characters.) 

Och här är vi nu, framför mitt heliga försök att skriva incest på ett någorlunda acceptabelt sätt? 
Så den här novellen var också publicerad på bloggen ett tag, så finns en risk att någon kanske känner igen den. 
Kommer ihåg att jag var oerhört stolt över den då när jag skrev den, och nu.... Not so sure anymore lol. (To my slight defense - these two halfsiblings hadn't met each other for many many many years and didn't really keep in touch at all until mr Alex here decided to visit. Also - I was fourteen and curious.) 
”Något inplanerat ikväll?”
     ”Min vän Lucy ska ha fest, så jag tänkte att vi kanske kunde gå dit.”
     Han vänder sig om och ser på mig. Rakt på mig, och inget annat. ”Det låter bra.”
     ”Men du får lova att inte vara en sån där pinsam brorsa som kommer med dåliga skämt och bara gör bort sig hela tiden. Var den coola brorsan som alla tjejer dreglar över.” [I'm very sorry that this sentence exists...]
     ”Visst, varför skulle jag skämma ut mig? Jag tänkte skämma ut dig istället. Kanske berätta om något barndomsminne eller två…”
     Jag hör knappt vad han säger. Mina ögon är helt fokuserade på hans läppar. Varenda detalj, varenda rörelse, och emot min vilja börjar jag fantisera om hur det skulle kännas att ha dem tryckta mot mina.
     ”Cat?”
     ”Va?”
     ”Nej, inget. Du såg så frånvarande ut, är allt som det ska?”
     Jag nickar. Dock skulle det vara kul att veta vad han skulle säga om jag sa: ”Nej, allt är inte som det ska. Jag vet att vi är syskon, men under veckorna du har varit här kan jag ha råkat bli kär i dig, bara så du vet. Förresten, festen börjar halv nio.

***

Jag tar mig en snabb titt i spegeln. Klänningens ljusrosa färg ser bra ut mot min solbrända hy och det svarta skärpet som håller in den lite vid midjan passar perfekt till de somriga klackskorna jag köpte förra veckan. Jag plattar håret och låter det vara utsläppt. Sen drar jag på lite mascara, lite rouge, och läppglans. Mer än så behövs inte, det skulle bara bli för mycket. Jag tycker mer om den naturliga looken och använder för det mesta bara mascara. [Heads up, Cathy! No one cares :)]
     ”Herregud! Varför tar det så lång tid för tjejer att göra sig i ordning?” hör jag Alex ropa nerifrån hallen.
     ”För att vi älskar att låta killar vänta!”
     Jag lägger ner mobilen i väskan, och vänder mig åter mot spegeln. Varför bryr jag mig så mycket om vad Alex kommer att tycka om mig? Han är min bror – han måste älska mig hur jag än ser ut.
     ”Cat, om vi inte går nu kommer folk att ha åkt hem när vi äntligen kommer dit.”

     Då kommer jag äntligen ut, och börjar gå nerför trappan. Han står lutad mot väggen, och tittar upp när han hör mig. Kanske är det bara inbillning, men något ser annorlunda ut i hans blick. Sättet hans ögon följer mig när jag långsamt tar mig ner på de höga klackarna med ena handen på räcket. Som om han ser mig som någon annan. Någon han aldrig lagt märke till förut. Som prinsen såg Askungen på balen. Men det ända han säger är: ”Kom nu, vi är redan sena”, och sen har det magiska ögonblicket glidit mig ur händerna.


Sååååå! Tänker att det här inlägget är lite långt nu, så tar 2014-2017 i nästa inlägg! (Om jag känner mig själv rätt blir det publicerat någon gång om två år eller så, om den här bloggen fortfarande håller sig kvar i livet då.) 


Haha tror jag skriver det här inlägget mest för min egen skull, men om någon faktiskt läste så uhm... I'm very sorry I made this old crappy writing waste your time? :)